Anna Jensen

Tell the world that I'm coming home

USA - Livet i Piedmont Permalink6
02:17
 
Tänkte bjuda på ett ärligt nattinlägg innan det är dags att sova. Har under en längre tid sagt att jag ska berätta hela historien när allt är bestämt men nu känns det som att jag inte behöver hålla det här "hemligt" längre. Jag vill också att alla ska få höra det här direkt från mig så att det inte blir några missuppfattningar om hur det verkligen ligger till.
 
Som ni säkert märkt så jobbar jag inte så mycket längre. När min värdfamilj ansökte om att få anställa en au pair hade min värdmamma blivit lovad minst 40 timmars kontorstid i veckan fram till mars. Hon höll på med ett stort projekt under sommaren och blev färdig precis innan vi åkte till Chicago. Sen dess har hon i princip bara jobbat hemifrån och absolut inte lika många timmar som förut. Något jag alltid uppskattat med min värdfamilj är att de aldrig låter mig jobba för jobbandets skulle. Till exempel fick jag två extra dagar ledigt när Emelie var här bara för att de inte behövde hjälp. Min värdmamma är precis som jag tycker att en mamma ska vara, hon vill spendera så mycket tid som möjligt med sina barn. Om hon inte jobbar vill hon ta dem till skolan, hämta dem, göra läxor m.m. Varför låta mig göra det när hon kan göra det själv? För en svensk är det helt naturligt, varför har man barn om man inte vill umgås med dem? Men här i USA är det väldigt vanligt att föräldrarna alltid har någon sorts hjälp eftersom de känner att de inte kan hantera alla sina barn på egen hand. Ni skulle bara veta hur många au pairer som blir utnyttjade av sina värdfamiljer och får jobba långt över de 45 timmar som är max för organisationerna.
 
För några veckor sedan frågade min värdmamma mig om jag ville åka hem till Sverige och fira jul eller eventuellt börja resa tidigare. Eftersom min värdfamilj inte firar jul så ska de åka på skidsemester en vecka när barnen är lediga från skolan. De kände att från den 22 december behöver de inte hjälp längre och de ville veta hur jag ville göra. Jag hade sedan innan bestämt att fira jul hos Rebecca i LA så jag sa att jag skulle åka ner, fira jul och sedan åka hem till Sverige i mellandagarna. Visst gick jag miste om min resemånad men det kändes ändå rätt.
 
Sen kom infektionen i min visdomstand. Eftersom tandläkaren ville ta ut den och sa att penicillinet inte kommer att hjälpa blev min värdmamma rädd att jag skulle bli jättesjuk och behöva akuthjälp. Därför frågade hon om jag ville avsluta mitt år tidigare och åka hem och fixa tanden. Jag sa att så länge jag får mitt intyg från Au Pair Care och att jag slipper betala min flygbiljett själv så kunde jag åka hem. Sen dess har vi ringt runt och nu fått svar att jag får avsluta mitt år tidigare, med godkända papper och betald flygbiljett. Som sagt är min värdmamma rädd att infektionen ska komma tillbaka så fort penicillinet går ur kroppen så vi ska försöka boka flyg till nästa helg. Jag gott folk, jag kommer kanske hem till Sverige nästa helg!
 
Många har frågat mig "hur känns det?", "är du ledsen?", "vill du verkligen hem?". Redan innan allt det här hände så kände jag mig klar som au pair. Kanske inte med USA men verkligen som au pair. Jag älskar mina värdbarn och min värdfamilj otrolig mycket men ja, jag känner mig klar här och det är dags att gå vidare. Visst är det tråkigt att missa Halloween, Thanks Giving och jul. Högtider som jag sett fram emot att uppleva i USA och naturligtvis är det mycket som jag inte hunnit med som jag gärna hade gjort. Men på riktigt, USA finns kvar och det är ingenting som säger att jag inte kommer att komma tillbaka. Plugga, jobba eller bara semestra. Det får framtiden avgöra. Jag är en väldigt impulsiv människa så just nu har jag inte tänkt så mycket på att jag kanske är på väg hem till Sverige om en vecka. Jag är inte ledsen, glad, stressad eller lättad. Jag tar det som det kommer. Om några veckor, när jag sitter hemma i Nyköping, kanske jag kommer att inse att det verkligen är över. Jag vet inte om jag kommer att ångra mig eller vara glad att jag åkte hem tidigare men just nu känns det rätt.
 
Jag vill också att alla förstår att det här inte handlar om att jag inte trivs eller att min värdfamilj inte trivs med mig. Alla är nöjda och glada men känner att det här är bäst. Jag blir inte utslängd, jag säger inte upp mig utan det är helt enkelt bäst. Hade jag vägrat att åka hem hade jag gått in i rematch men som sagt, jag känner mig färdig! Mina värdbarn kan göra mig galen vissa dagar men jag älskar dem och de kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta. Att lämna USA kommer antagligen att vara tusen gånger jobbigare än vad det var att lämna Sverige. Då visste jag att det handlade om ett år och sedan var jag hemma igen. Nu säger jag hej då till min andra familj och vet inte när jag kommer att se dem igen. Det kanske är därför jag inte vill tänka på det, jag kan inte förstå att det verkligen kommer att hända.  
 
Så ligger det till. Nu återstår bara att skicka in flight request och vänta på att APC ska boka min biljett. Har köpt en stor låda och ska börja packa saker som ska skickas hem till Sverige. Sen kan jag fylla resväskan med sista-minuten-inköp. Till exempel har jag köpt godis till Emelie och Oskar för över 400 kr. Om det är någon annan som önskar sig något så är det bara att höra av sig så ska jag se om jag kan trycka ner det i väskan. Nu däremot är det dags att sova! God natt och tack till er som orkade läsa hela den här uppsatsen.
#1 - - Syster:

Puss på dig mitt hjärta!

Svar: Puss <3
Anna Jensen

#2 - - Anna:

välkommen hem, jag börjar med köttbullarna snart,vi ses snart på Arlanda... <3

Kram mamma o P

Svar: Lilla mamma <3 Undrar bara varför du döpte dig själv till Anna? Hihi!
Puss <3
Anna Jensen

#3 - - Mickis:

<3 det ska bli skönt att du kommer hem!

Svar: Hihi ;) det ska bli ganska skönt att komma hem vännen <3
Anna Jensen

#4 - - martine:

:(((

Svar: Vet, tråkigt :(
Anna Jensen

#5 - - mamma:

Fick sååå bråttom så halva namnen kom bort Sus...Anna ;) <3

Svar: Du är knäpp! <3
Anna Jensen

#6 - - mamma:

Bättre att vara lite knäpp än tillknäppt, uppknäppt är ju inte så tokigt heller, skämt åsido livet blir lite enklare om du är lite knäpp, bara du inte är en knäppnöt eller knäppgök. nu knäpper vi igen innan det blir riktigt knäppt... :) <3

Svar: Saknar dig tokstolle <3
Anna Jensen

Till top